Vårt behov av enkla lösningar
Mack Lobell – ett spänstfenomen med korta kotor. Fyra tränare fick uppdraget att besiktiga ettårige Mack Lobell på auktion för Lou Guidas räkning. Tre vände tummen ned, men Chuck Sylvester gillade Mack Lobell, trots att ”han var klart under medelstorlek och hade knappt godkänd exteriör. Men han hade en intelligent blick och verkade ha hur stort självförtroende som helst!”. Foto: CLAES KÄRRSTRAND/KANAL75
Av ordföranden i nämnden utsågs min bror och jag till ”ledamoten” och ”suppleanten”. Jag var oerhört stolt över min titel fast jag inte hade en aning om vad en suppleant var för något, det lät väldigt fint i alla fall. När jag själv tog plats i premieringsnämnden 20 år senare, tyckte jag (och troligen andra också) att jag kunde ämnet tillräckligt bra för att kunna sköta jobbet – jag visste ju hur den perfekta hästen skulle se ut! Och mitt öga fastnade snabbt på alla avvikelser från den felfria exteriören, stora som små. Enkelt, tyckte jag! Men jag lärde mig ganska snart att det inte är speciellt svårt att hitta ”felen” i en hästs exteriör. Det är betydligt svårare att se förtjänsterna och, framförallt, att värdera fel och förtjänster så att omdömet blir balanserat och rättvisande.
Men – det smög sig in ett men efterhand. Jag upptäckte att flera diplomston av olika raser – de högst bedömda för sin exteriör – hade tveksamma bruksegenskaper, några visade istadighet och dåligt temperament vid ett enkelt bruksprov. Jag fick naturligtvis en tankeställare – vad var den idealiska exteriören värd om hästens brukbarhet och psyke inte var bra? Den enkla lösningen med eftersträvat perfekt yttre var inte enkel, om hästens inre inte fungerade. Därför slutade jag med den sortens premieringar, och fick nästan en känsla av befrielse när travhästarna helt tog över mitt brinnande hästintresse. Deras samarbetsvilja, trevliga humör, tävlingsinstinkt och renodlade travanlag betydde oändligt mycket mer för mig än ett diplom för en exemplarisk exteriör.
Jag tycker man stöter på vårt behov av enkla lösningar ganska ofta – samtidigt som jag känner att avel och uppfödning är alltför komplexa ämnen för att låta sig beskrivas och hanteras av enkla sanningar. Någon tränare anser att exteriören betyder i princip allt, en annan att den har helt underordnad roll jämfört med allt annat – och båda har framgångar. Ett annat exempel: Jag får ganska ofta höra att långa kotben är allena saliggörande för travarens spänst – och ju längre, desto bättre, tycks det. Om jag skulle plocka ut de travare som imponerat mest på mig när det gäller spänst och elasticitet, skulle jag nämna Mack Lobell mycket tidigt. Men Mack Lobell hade relativt korta kotor! Egenskapen ”spänst” är säkert också komplex, kvantitativ på genetikspråk. Den finns i de gener hos hästen som formar rörelsemönstret – och kan givetvis ha stor hjälp av långa kotben – men sitter från födseln inprogrammerat i hästens totala egenskapsregister. Jag tänker också på tränaren som berättade om sitt bästa sto i karriären – hon som hade nästan alla fel en häst kan ha i sitt frambensställ, men hade en djup, liggande bog, en hög och mycket lång manke och ett välutvecklat bakparti. Hon vann flera miljoner utan att någon enda gång vara skadad i frambenen. Om vi enbart ser till exteriören, tycker jag det är lika svårt att sia om framtiden för en unghäst med tydliga exteriöra avvikelser som det är för hästen med bländande, felfri exteriör.
I höstas presenterade ST de första resultaten från en vetenskaplig undersökning, det så kallade ”exteriörprojektet”, där man söker samband mellan exteriör och prestation/hållbarhet. Åren 2012–2013 dokumenterades exteriören på sammanlagt 1125 auktionsettåringar, och hösten 2017 kunde resultaten från de två kullarnas treårstävlande redovisas. Det finns ett antal exempel på säkerställda samband mellan vissa exteriöra egenskaper och goda prestationer, och man kan som sammanfattning fastslå att travhästarna är gynnade av en ”ändamålsenlig” exteriör. Precis som en tidigare undersökning från början av 80-talet också kunde påvisa. Det tydligaste på treåringarna är att de hade fördel av en god kroppsutveckling som ettåringar, gärna ”överbyggda” fram med välutvecklad manke. Jag vill tro att just unghästens kroppsutveckling (oavsett storlek) till stor del beror på uppfödarens ambition och skicklighet!
Risken med att publicera ett vetenskapligt material av det här slaget, där mycket fortfarande är kvar att analysera (bland annat allt som gäller hållbarhet), är att olika resultat i undersökningen görs till absoluta sanningar, heliga tal och – enkla lösningar. Att påstå att unghästen måste se ut på ett visst sätt för att senare i livet lyckas som tävlingshäst, leder helt fel. Konsten är väl, precis som vid formulerandet av ett balanserat exteriöromdöme, att kunna värdera både plus och minus i en helhetsbedömning, där exteriören bara är en del. Varför inte via den vågskålsprincip som används i avelsvärderingen, där hingstarna poängsätts i olika bedömningsmoment och alla mått vägs efter sin genetiska tyngd? Och där utfallet bevisligen blivit lyckosamt!
– Staffan Philipsson
