När bitarna faller på plats
Pusselbitarna faller så väl på plats i de gyllene korsningarna, exempelvis Star’s Pride på Hoot Mon-ston, att det närapå kan anses som logiskt snarare än slump.
Ofta utgår vi nog från att avkomman blir ett mellanting mellan mamman och pappan, även om vi hoppas att den skall få betydligt mer av föräldrarnas helt suveräna egenskaper och färre av de mindre smickrande… Om det finns en sanning, handlar den väl om att varje individ ingår i den alltid närvarande normalfördelningskurvan, och än så länge avgör slumpen var respektive individ hamnar.
De flesta flockas som vanligt kring medelvärdet för just den korsningen, andra kan råka hamna i en helt oönskad del av klockkurvan, medan andra har turen att bli placerade långt fram i den där lilla snipen som innehåller elithästar.
Om man lyfter perspektivet från enskild uppfödning till populationsnivå, finns det mönster på det planet som väcker intresse och undringar – hos mig även förundran.
När jag var ung som uppfödare var det tydligt att vissa far-morfarskorsningar var extremt lyckade, och att aveln även innan dess hade kantats av ”gyllene korsningar”.
Den första Golden Cross som glänste inom min horisont var Star’s Pride till Hoot Mon-ston. Star’s Prides enastående temperament och sundhet kompletterade Hoot Mons svagheter perfekt, jag tror den komben gav fyra Hambletonianvinnare.
Bland dem Nevele Pride, som fick stor betydelse i Sverige som fader till Elithingstarna Zoot Suit och Pershing.
En annan hingst med korsningen Star’s Pride/Hoot Mon var Elithingsten Quick Pay, som dominerade i vår avel under många år och bland annat lämnade Stig H:s båda giganter, världsrekordhållarna The Onion och Victory Tilly.
En ”halv-gyllene” korsning för Star’s Pride blev Rodney-ston, där framförallt hans exteriör/korrekthet passade som hand i handske.
Super Bowl är främsta exemplet, han fick över 40 avelsgodkända söner i Sverige med Elithingstarna Super Arnie och Express Ride i finrummet. Så där har det fortsatt. Star’s Prides döttrar korsade därefter utmärkt med Speedy Crown, vilken tillförde egenskaper som mest hade med tidighet, lätthanterlighet och exteriör att göra.
Två av de viktigaste hingstarna i den korsningen blev Armbro Goal och Speedy Somolli, den senare främst genom ett 20-tal godkända söner i Sverige, där två förärvde sig i särklass, Alf Palema och Spotlite Lobell.
Nästa pusselbit i sviten blev Valley Victory, som bildade en verklig Golden Cross med Speedy Crown-ston och briljerar med ett antal tävlingshästar/avelshingstar av världsklass: Muscles Yankee, Lindy Lane, Victory Dream, Donerail och Yankee Glide. Med Valley Victory – och speciellt genom korsningen med Speedy Crown-döttrar – tog travaveln historiskt sett ett av sina största kliv framåt. Hans fullblodslika exteriör, med längd och spänst i kotorna, den fantastiska aktionen och tidigheten kom att prägla dagens travare på ett genomgripande sätt.
När man upptäcker den sortens tydliga mönster, startar – i varje fall hos mig – många funderingar. Att den hingst får en stor fördel som bäst kompletterar vad som fattades hos föregående dominant, eller i populationen i stort, känns som en naturlig avelslogik. Men i raden Hoot Mon – Star’s Pride – Speedy Crown – Valley Victory faller pusselbitarna så perfekt i varandra att man undrar om det ingår i avelslogiken, eller om det är ren slump? Att ”rätt” hingst finns på plats just när han som bäst behövs?
Jag tror på båda varianterna, och tänker att vi alltför lätt avfärdar slumpen som något irrationellt, ibland irriterande. I själva verket kan slumpen ordna oväntade underverk både på individnivå och för aveln i stort. Ett inslag i aveln som vi kan ha avgörande nytta av, inte minst när vi avlat in oss i hörn. Som alltför hög inavelsgrad och långt driven likformighet inom en ras, till exempel.
Jag tänker därför att bilden med pusselbitarna (se illustration) också är en bild av avelns homogenisering, där hästarna blir mer och mer lika varandra och alltmer kompletta i sina olika egenskaper.
Pusselbiten efter Valley Victory har inte några större hål att fylla upp, och ingen speciell hingst verkar bli den nya länken i kedjan. Hos nästföljande saknas nästan former som gör den till en pusselbit, många olika bitar tycks kunna passa i fortsättningen. Det innebär, som jag ser det, att vi kommer att lämna de grova schablonerna (gyllene korsningar…), bakom oss och lita mycket mera på kunskap om individer och hitta kompletterande, utmejslade ”småbitar” på den nivån.
Och det är väl minst lika spännande?
– Staffan Philipsson staffan.philipsson@telia.com
