Den negativa bilden

Kommer du ihåg fotograferandets konst för inte alltför länge sedan? Hur vi i mörkrummet med utgångspunkt från en negativ bild försökte framkalla en så bra positiv bild som möjligt? Och ju bättre vi hanterade den negativa bilden, desto större var chansen att den positiva bilden blev bra.
Publicerades:torsdag 17 januari 2019

Jag tänker ganska ofta på det gamla sättet att fotografera som en metafor för hur det är att vara uppfödare. Eller travtränare, eller hästägare för den delen. Vi hade ett begränsat antal rutor på filmrullen, vi fick tänka och planera, bedöma ljuset och ställa in skärpan innan vi knäppte. Ju mer förberedd man var, desto bättre blev resultatet, och genom att se och lära kunde man så småningom ta riktigt proffsiga bilder. Grunden var alltid: Ett riktigt bra negativ var förutsättningen för att få fram en lyckad positiv bild i labbet.

Jag tror inte någon yrkesmänniska går spikrakt genom det livet utan att misslyckas då och då. Eller till och med riktigt rejält, någon gång. Men det är inte det som är problemet – det viktiga är hur vi förhåller oss till det negativa, så att det kan vändas till något positivt. Eller som en sommarpratare och framgångscoach uttryckte det i sitt program (det var så bra, tyckte jag, att jag kom ihåg citatet ordagrant): ”Gott omdöme kommer av erfarenhet, och erfarenhet får man bland annat av dåligt omdöme”. Han såg misslyckanden och misstag – och lärdomarna från dem – som viktiga förutsättningar för att bli lyckosam i fortsättningen.

Det där är ju väldigt trösterikt att höra för varje uppfödare och avelsintresserad! Vi misslyckas ju alla ibland, frågan är ”bara” om vi analyserar den negativa bilden och använder den erfarenheten till något positivt. Om inte annat, så kan man kanske förstå varför något blev fel och försöka att inte upprepa det. Men det är lättare sagt än gjort! Ett fel jag gjort som uppfödare var att ha så stor tilltro till en ny hingst, att vi kunde stå med säljklara ettåringar samma år som hingstens debutkull var treåringar och på väg ut på banorna för att visa om pappan är fågel eller fisk. Blev inte de resultaten bra, var det bara att bita i det sura äpplet, sälja för halva priset och lova sig själv att inte göra om det. Ändå kunde det hända igen, det var ju så lockande att ha avkommor framme till hingsten som just då slagit igenom och är på allas läppar.

Avelshingstarna utsätts för allt skarpare konkurrens

Ett annat ”fel” delar jag säkert med många andra: Man ser inte i tid att en riktigt bra hingst – till och med en etablerad Elithingst – är på väg att tappa sin konkurrensnivå på avelsmarknaden. Han möter en bit upp i åren allt hårdare motstånd från unga toppindivider, hingstar från nya generationer med andra gener och bättre förutsättningar att lyckas som avelshingstar. Det störde mig verkligen att jag inte var mer uppmärksam på vad som förändrades i aveln och speciellt på hingstfronten. Men den insikten gav oss en tydligare bild på ”negativet”: Aveln är i ständig utveckling, och förändras som mest när avelsframsteget är stort – som det varit de senaste trettio åren…

Vi upptäckte bland annat att det blev allt svårare att få fram topptravare – i form av miljonvinnare, till exempel – om vi avlade på som vi gjort tidigare. Därför bytte vi spår. Vi minskade, förbättrade och föryngrade stostammen och vi prövade de bästa utländska listhingstarna, när vi kunde. På ganska kort tid efter det skiftet kunde vi glädjas åt tre nya miljonärer, två kvalade in till finalerna av Kriteriet och Derbyt.

På samma sätt som avelshingstarna ständigt utsätts för allt skarpare konkurrens, blir också stona påverkade av en föränderlig avelsmarknad. Men jag skulle aldrig slå ut ett äldre avelssto enbart för att hon är gammal. Ett förärvningssäkert sto är som regel en tillgång för uppfödaren så länge hon är produktiv. Men skulle jag upptäcka att ett sto inte lever upp till förväntningarna, tror jag det är klokare att byta spår, hellre i tid än för sent. Har jag uppfödning för eget bruk, är det kanske inte lika viktigt att byta ut henne – men varför skall man inte satsa på bästa möjliga till sig själv? Förmodligen är det mer lönsamt, och säkert mycket roligare! Minns en uppfödare som med emfas deklarerade att han aldrig skulle skiljas från varken sin fru eller sina avelsston. Efter en tid hörde jag att han skilt sig från frun, men behållit sina inte särskilt framgångsrika ston. Jag misstänker starkt att det ena berodde på det andra, och att han levt lyckligare om han gjort tvärtom.

– Staffan Philipsson

Dela den här sidan
Fler artiklar