Avel på svenska

För en tid sedan kunde man läsa en mycket intressant intervju med den amerikanske championtränaren Ron Gurfein under huvudrubriken ”Ask the Guru” på travsajten harnessracingupdate.com. En särskilt intressant fråga från läsarna handlade om varför travarna fortfarande blir allt snabbare och ständigt slår nya rekord, samtidigt som fullbloden står kvar på samma nivå som för 50 år sedan? Den frågan är synnerligen relevant även i Sverige!
Publicerades tisdag 27 november 2018

Ron Gurfein är inte vem som helst. Han har varit framgångsrik travtränare i mer än 60 år, valdes in i Hall of Fame 2005 och han har vunnit Hambletonian med Victory Dream, Continentalvictory och Self Possessed. Hans kanske bästa häst, Cantab Hall, blev tvåa i samma lopp. 1994 blev han rubrikernas man när Lindy’s Crown-dottern Beat The Wheel travade 1.51,1 (1.09,1a) och blev världens dittills snabbaste travare, alla kategorier. Ron Gurfein följer också fullblodsaveln och galoppsporten med brinnande intresse. En verkligt kvalificerad person alltså, med brett hippologiskt spektra.

Därför var det med stor spänning jag tog del av hans synpunkter på frågan som jämförde utvecklingen och skillnaderna mellan fullbloden och travarna. Ron börjar med att slå fast det självklara, att aveln och uppfödningen står för en stor del av travarnas framsteg. Men han pekar också på att travuppfödarna är mycket mer begränsade i sina val än fullblodskollegorna. För dem behöver aldrig inavel vara något problem, avelsutbudet är mycket större och blodsmässigt långt mer varierat. Han menar att inavel visserligen genererar större speed, men att vi på köpet får en skörare häst, som tycks kunna få bekymmer med både fysiska och mentala svagheter.

Samtidigt påpekar Ron Gurfein att det utseendemässigt finns få likheter mellan de hästar som fanns i hans stall för 60 år sedan, och de som passerat där på senare tid. Dagens travare är betydligt mer atletiskt byggda och står på smäckrare och korrektare ben – medan fullbloden ser likadana ut idag som när Ron var ung. Därefter radar Gurfein upp alla yttre faktorer som påverkat travarnas snabbhet: utrustning och seldon, sulkys, banunderlag och skoning. Allt har finslipats för att vinna fördelar i snabbhet.

En viktig förändring var slopandet av ”the hub rail” – stålsargen som förr fanns på de flesta amerikanska banorna, och som förorsakade många och svåra olyckor. Det fick till följd att alla körde ett halvspår från sargen, men när den togs bort kunde alla köra en kortare väg, vilket märktes på rekorden. Ron noterar lite ironiskt att galoppbanornas avgränsningar ser likadana ut nu som i början av 1900-talet och ser också stora skillnader när det gäller skoningen. Han tycker att så länge han kan minnas har man ”bara smällt på” aluminiumskor på fullbloden, medan travsporten ständigt utvecklat skoningen, anpassad till olika bantyper, distanser, underlag och hästarnas varierande rörelsemönster.

Unik vetenskaplig metod i Sverige

Visst är allt detta intressant? Men en viktig fråga återstår att besvara, och den tar Ron Gurfein inte upp, helt enkelt för att den inte går att reda ut i den amerikanska modellen av sport och avel. Man kan inte redovisa hur stor del av rekordförbättringarna som beror på arvet och generna och vad som beror på olika miljöfaktorer. Här är det inte utan att jag känner stolthet över den svenska travaveln och den forskning som stöttat aveln sedan tidigt 70-tal! Vi har kunnat fastställa att medelhästen i Sverige under den senaste 30-årsperioden blivit 12–15/100-delar av en sekund – eller en hästlängd – snabbare för varje år. Den förbättringen tickar på med förvånansvärd precision, och visar inga tecken på att plana ut. Men till skillnad från i Nordamerika finns i Sverige en unik, vetenskaplig metod att skilja ut det arvsmässiga från miljöpåverkan: BLUP-index.

Indexet säger oss att konkurrensen i vår dynamiska avel (under samma 30-årsperiod) skärpts med en indexenhet per år, och visar samma obevekliga trend som rekordförbättringarna. Just här har vi den helt avgörande och unika fördelen med index; det beskriver de förändringar hos individer och i populationen som har genetisk bakgrund! Med hjälp av denna metod kan man definiera och korrigera för de kända miljöfaktorer som kan påverka tävlingsresultaten. Avel på svenska, mycket tack vare ST:s suveräna databas! Den möjligheten har man inte i USA, och därför stannar deras diskussion om förbättrade rekord där den gör.

Slutligen svarar Ron Gurfein på frågan om travarna en gång i framtiden kommer att trava lika fort som fullbloden galopperar. Deras rekordnoteringar har inte förbättrats de senaste 50 åren. Ron påpekar att travarna visserligen hämtat in fem–sex sekunder på 50 år, men att det återstår ytterligare tolv sekunder att knappa in. Hans svar: Det är totalt omöjligt. Men är det verkligen det? Travarrasen ligger ungefär 150 år efter fullblodet i sin utveckling, om utgångspunkten är vardera rasens start med systematisk avel. Vi har alltså knaprat in en tredjedel av fullblodens försprång på ett halvsekel – då är det kanske inte omöjligt att ta in resterande två tredjedelar på hundra år? Jag kan ha fel, och jag vill inte gå i polemik med en guru, men kanske ändå?

– Staffan Philipsson 

Fler artiklar
Staffan Philipsson

Alf har något viktigt att berätta

”Uppstår det fortfarande nya Golden Cross, eller är den tiden förbi i travaveln? Kan vi kalla …

Staffan Philipsson

Vårt behov av enkla lösningar

Redan före skolåldern fick jag hänga med pappa till alla hästpremieringar i länet, där han var …

Staffan Philipsson

När bitarna faller på plats

”Det här med avel blir man aldrig riktigt klok på”!​ ​Jag vet inte hur många gånger jag hört …

Staffan Philipsson

"Allt ligger i betraktarens öga"

I kontakter med olika tränare och hästägare har jag ofta mött inställningen att man gärna …