"Var tid har sin sak"
Bilden: Avelsvärdering år 1980 på Rommetravet
Fram till 1985 reglerades hingsturvalet av en lag om hingstbesiktningstvång från 1914 (nej, riktigt så gammal är jag inte…) och 1985 skedde det stora paradigmskiftet, när svenska staten lämnade över ansvaret för verksamheten till hästorganisationerna. Det var då ST(C) blev herre i eget hus.
Avelsvärderingen – som det nya systemet benämndes – verkade under 25 år.
I den nuvarande varianten gjordes vissa förändringar 2010, föranledda av synpunkter från EU.
Min första kontakt med det gamla, statliga premieringsväsendet hade jag i slutet av 1970-talet, då jag var travsportens adjungerade ledamot i hingstpremi-eringsnämnden. Vid första mötet kände jag mig för: Hur värderade nämnden de olika momenten i bedömningarna?
Ordföranden – med mycket hög militär grad – förklarade då med myndig stämma och pekfingret i luften att exteriören stod för en tredjedel, veterinärbedömningen för en tredjedel och härstamningen för en tredjedel.
”Men”, undrade jag, ”hur mycket betyder då prestationsförmågan hos travarna?” Viss betänketid, sedan kom ett lika myndigt svar: ”Ungefär en tredjedel det också!”
Den något komiska episoden belyser tydligt den ohållbara situationen för travarrasen. Våra hingstar bedömdes efter en mall som gällde alla hästar, av en nämnd som antogs behärska alla raser. Exteriör och veterinärbesiktning var av tradition grundstenar i premieringarna.
Kunskapen om det i vårt tycke viktigaste, travhästarnas härstamningar och tävlingsresultat, var begränsad.
I den nybildade Avelsföreningen (ASVT) var frustrationen stor över tingens ordning.
Det ena horribla domslutet efter det andra tvingade fram beslutet att varmblodstravarna skulle få en adjungerad ledamot i nämnden.
Jag tycker det kan vara både klokt och intressant att försöka se det av travfolket så hårt kritiserade premieringssystemet i ett historiskt ljus. Det sjösattes alltså redan före första världskriget, det var orostider i Europa och Sveriges regering var mycket mån om att säkerställa kvalitén på de hästar som behövdes i första hand inom armén.
Det fanns många bevis för att dålig hållbarhet, sjukdomar med ärftlig bakgrund och tveksamt lynne var stora problem vid försörjningen av dugliga brukshästar. Även jord- och skogsbruket – den tidens stora basnäringar – var beroende av sunda, lätthanterliga hästar.
I efterhand kan vi se att de flesta raser hade stor nytta av att höga krav ställdes på hingstarna. I några av dem rensade man verkligen upp i träsk av tveksamma egenskaper.
Den svenska ardennerhästen – som från början helt byggde på importer från Belgien – var inget skräckexempel, men genom kraven som ställdes i hingstpremieringarna kunde man bemästra vissa bekymmer med lynnet och genetiskt betingade hov- och hudproblem. Faktum är att idag håller den svenska ardennern inte bara klart bättre standard än den belgiska, den anses av rasexperter vara den sundaste i Europa. Frågan blir då: Spelade någon gång lagen från 1914 en viktig roll även för travarrasens utveckling i Sverige?
Om man nu, långt senare, granskar allt detta i en historisk backspegel, kan jag tro att vi under en viktig uppbyggnadsperiod nått både tillfällig och långsiktig nytta av att slå ner på grava exteriöra och veterinära anmärkningar, vilka – med den tidens samlade praktiska erfarenhet – inverkade negativt på brukbarhet/prestation. Kanske har vi haft (och har?) en sundare och bättre travhäst, för att vissa pusselbitar då formades av den tidens krav, även om många ”defekter” efter hand slår ut sig själva av obrukbarhet, dåliga resultat eller tack vare kunniga uppfödare? Och för egen del: Inte för ett ögonblick tänkte jag då tanken att vår ras inte ens var halvvägs i sin utveckling, inte anade jag att rasen troligen har minst hundra år kvar av tydliga avelsframsteg och förfining.
Många, även jag, tyckte då att avelsvärderingen kom igång 10 – 15 år för sent. Men bildandet av ATG 1973 innebar ett ekonomiskt uppsving som, bland annat, genererade medel till forskning på häst, inte minst på avelssidan. Så i efterhand har jag ändrat mig och påstår att tidpunkten trots allt var optimal – man kunde precis i rätt tid väva in all tillgänglig forskning/kunskap och vetenskap i den nya avelsvärderingen, som bevisligen blev lyckosam. Tio år tidigare hade den inte fått samma innehåll, och med stor säkerhet inte samma positiva utfall.
P.S. Jo, jag vet, det heter ”Var sak har sin tid” – men jag vände på det med flit för att markera att det är tiden, tidsandan och utvecklingen som avgör när en ”sak” har överlevt sig själv.
Nästa krönika kommer att belysa hingsturvalet i nutid och i framtiden.
-Staffan Philipsson
