"Ofta tittar jag på Polly"

Hästar har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Jag vet inte hur många somrar jag fick köra hästräfsa, fast jag knappt nådde ner till trampan, eller hur många hölass vi körde in på skullen bakom en stretande, svettig ardenner. Varje år fick min äldre bror och jag följa med pappa på sommarpremieringarna (han var konsulent och ”premieringsförrättare” i hemlänet). Vi kunde följa hur runt 500 hästar årligen bedömdes och fick sina vitsord. Kungsord för hästfolket, en karamell att suga på under ett helt år! Hästarna var nästan enbart ardenner och ibland nordsvenskar, jag tror vi kunde namn och härstamning på de flesta. Men till vissa platser kom man med varmblod! Jag kunde inte se mig mätt på dem, deras dansande rörelser var något helt annat än ardennerhästarnas maskinmässiga trav och lite tunga skritt. Jag njöt varje gång ett varmblod visades, jag visste inget vackrare än deras ädla huvuden och smäckra kroppsbyggnad. Deras livliga temperament och graciösa rörelser gick rakt in i hjärtat på mig, långt innan jag ens blivit tonåring. En salighetskänsla som närmast kan jämföras med en förälskelse, vilken i detta fallet ledde till livslång kärlek. Varje gång jag vill minnas hur det kändes, tittar jag på Polly.

Bilden av Polly hänger hemma hos oss tillsammans med elva andra rasrepresentanter från förra sekelskiftet. Det är hästraser från Tyskland, Österrike-Ungern och Frankrike (bilderna har troligen hängt på gamla Veterinärhögskolan, och hamnade så småningom på Ultuna i en skräplåda på väg till tippen, när de räddades av sambon). Alla är mycket naturtroget avbildade – säkert Polly också – eftersom syftet måste ha varit att beskriva rastypiska hästar. Först trodde jag att Polly var ett fullblod, ett mycket vackert fullblod, dessutom. Tills jag råkade läsa underskriften: Amerikanische Traber-Stute ”Polly”, målad 1889. Totalintrycket av henne återkallade mina ungdomliga lyckovibbar. Jag kan fortfarande inte förstå hur en travhäst från sportens tidigaste barndom kunde se ut så här! Inte efter att ha studerat massor av bilder på travhistoriens bästa hästar, de platsar som regel inte i några skönhetstävlingar… Och inte efter att under 50 år ha fått se hur rasen förändrat sin heterogena exteriör till att mer och mer likna fullblodets, precis som Sören Nordin förutspådde.

Polly har ett mycket ädelt och uttrycksfullt, feminint huvud, en fantastisk hals vad gäller ansättning, längd och välvning, en djup, relativt liggande bog och en tydligt markerad manke. Hon har en ganska lång rygg, och framförallt ett mycket långt, ganska rakt kors. Det som är iögonfallande är hennes långa underarm och nästan extremt långa skankben, vilket automatiskt ger relativt korta skenor. Inskeningarna fram är ”exemplariska”, hasen är något vinklad. Det verkar finnas längd och spänst i kotorna. Det som skiljer mest från dagens travhästar är ryggens längd, men framförallt det raka korset. Men jag tror att Polly hade nytta av just de detaljerna. Vid en tidpunkt när aktion och rörelseteknik var ”mil” från dagens, behövde säkert hästarna ha längd i kroppen för att dra isär aktionen. Hur skall man förklara Polly och hennes exteriör? Jag tror att vi då och då får uppleva ”förebådare”, hästar som är långt före sin tid i något avseende. Jag tycker att fenomenet Greyhound var en sådan förebådare. Hans aktion kan av några filmsnuttar att döma knappast bli bättre. Synd att han var valack, annars hade nog dagens travsport sett annorlunda ut (gråare?). Lannem Silje känns väl också kunna vara en häst som varslar om framtidens kallblodsras? Och jag tycker att Polly med sin exteriör hör dit.

Hur fastnade jag för travhästarna då? När Axevalla invigts 1956, ville min bror och jag naturligvis åka och titta. De äldre på morföräldragården i Edsvära tyckte inte det var en bra idé, mormor varnade för ”det uschla travet”, så någon hjälp med skjuts var inte att tänka på. Men vi gav oss inte och trampade oss genomsvettiga hela vägen till Axevalla på ett par gamla damcyklar. Väl framme fick vi se några varmblod speeda på banan, i en fart jag inte trodde var möjlig. Det var en upplevelse fullt i klass med Polly! Jag var fast och cyklandet tillbaka till Edsvära gick som ingenting.

– Staffan Philipsson

Polly (1870), e. Hemlin Patchen – Miss Minchin e. Young Wildwoful. Farfadern George M.Patchen (1849) var sin tids champion både i avel och tävling. Han var den första travaren under 2:25 (1.30,1) och hade minst 50 procent fullblod i stamtavlan. Sonen Hemlin Patchens möderne var rena Morganhästar. Han misslyckades i aveln, men ansågs mycket lyckosam som morfader. Pollys stam består alltså av korsningar mellan Standardbred, fullblod och Morganhästar, den tidens sätt att från grunden bygga en ny ras.