”Här är framgångens pris”

För länge sedan, när landets bästa fadershingstar var svenskfödda och hette Iran Scott, King Bunter och Frances Nibs, kunde man vara säker på en sak. Varje hingst som ”slagit igenom” med sina första kullar var en utmärkt avelshingst hela livet – till och med om livet blev långt. Korta generationsintervall och snabba avelsframsteg fanns inte som begrepp i diskussionerna uppfödare emellan. En bra hingst var en bra hingst hela livet. Punkt slut.

Men sedan hände något.

Efter ATG:s bildande och starten av riksspelet 1973 sköt intresset för avel fart och en ström av hingstar från utlandet hittade vägen hit. Strömmen blev en våg av kvalitetsimporter, vilket kulminerade på 80-talet – ingen hingst var för dyr eller av andra skäl omöjlig att köpa till vår avel.

Världsstjärnor som Mack Lobell, Idéal du Gazeau, Speedy Somolli med flera kom hit. En stor andel av importvågen blev utmärkta fadershingstar och det utsågs Elithingstar på löpande band. Dessutom skärptes konkurrensen på hingstmarknaden ytterligare genom möjligheten att använda fryst sperma från flera av världens främsta avelshingstar.

Faktum är att ingen hästras/population kunnat påvisa en lika stark kvalitetshöjning av aveln och dess inverkan på tävlingsresultaten än vad som skedde i Sverige med början under denna period. Och som faktiskt har fortsatt sedan dess!

Det oerhört starka avelsframsteget är naturligtvis en stor framgång för oss som avelsland. Men det är samtidigt en framgång som har sitt pris: numera är det inte säkert att en från början lyckosam fadershingst är bra hela sitt liv.

Den processen redovisas med stor tydlighet av BLUP-index. Den skärpta konkurrensen innebär att varje individ – tävlingshäst, unghäst eller häst i avel – i genomsnitt tappar en indexenhet/år just för att den jämförbara omgivningen ständigt blir bättre.

Tydligast syns det på avelshingstarna, eftersom det är lätt att mäta deras avelsvärden via avkommeresultaten. Vissa hingstar klarar ny konkurrens hyggligt, andra dåligt – och en mindre grupp riktigt bra. Våra bästa förärvare, Elithingstarna, är inget undantag. Vi kan ta en titt på två Elithingstar – Pershing och Super Arnie – båda självklara Elithingstar efter mycket lyckosamma avelsstarter.

Per­shings första index med tillräckligt många startande avkommor gav honom index 126/1992 och 125/1993. En perfekt början och naturligtvis förhoppningar om en lyckosam fortsättning. Men Pershing möter de närmaste åren starkast möjliga konkurrens från en lång rad importhingstar av högsta klass. Under fem år (1995–2000) tappar Pershing tolv indexenheter (se figur), han fick med andra ord mycket svårt att stå emot trycket från alla kvalitetsimporter som slussade ut sina första kullar just de åren.

Super Arnie började i aveln cirka tio år efter Pershing, och mötte redan från början knivskarp konkurrens. 1996 fick han sitt första index, 125. Under 14 år efter det uträttar Super Arnie något mer eller mindre unikt: under de åren påverkas nivån på hans avkommeresultat – och därmed index – mycket lite. Index varierar mellan 125, som han tangerar 2001 och 2002, och 119, vilket i klartext visar att han står emot rivaliteten från alla nya topphingstar på ett enastående sätt (se Super Arnies indexkurva).

Indexkurva

Varför vissa hingstar klarar uppgiften att matcha ny, hårdare konkurrens följer inga direkt förutsägbara mönster, men några av de bästa på den punkten har varit extremt bra som tvååringar (till exempel Viking Kronos, Mack Lobell, Super Arnie och Express Ride). Några av hingstarna som klarat sig sämre har vad vi brukar kalla ”gammalt blod”, ibland med långa generationsintervall.

Naturligtvis finns det andra faktorer som bidrar till att avelshingstarna får svårt att hålla ställningarna som äldre. Hingstägarna matchar ofta hingstarna till en optimal avelsstart genom att försöka få så bra ston som möjligt på språngrullan och ge de första avkommorna chansen att tidigt visa upp sig. Uppfödarna attraheras ofta av unga topphingstar och låter gärna betäcka sina bästa ston med hingstar som har nyhetens behag.

I diskussionen om avelsframsteg och betydelsen av korta generationsintervall kom Elithingsten Quick Pay med ett betydelsefullt inlägg när han lämnade sin sista riktiga kull (19 registrerade föl). 1995, när Quick Pay var 22 år gammal, föddes landets vinstrikaste travare genom tiderna, Victory Tilly 1.08,9a/37,7 miljoner, och Kriterievinnaren Lucky Po 1.11,0a/4,3 mkr. Det finns alltså undantag, och framgångsrik avel handlar inte alltid om att surfa på de nyaste ”vågtopparna”…

– Staffan Philipsson