”Exteriören ändras hela tiden”

När min far på tidigt 40-tal besökte hingstpremieringarna i Malmö, var åskådarleden täta när ardennerhingstarna visades. Nästan alla var exteriöra praktexemplar, kännarna pekade och kommenterade. Efter dem var det varmblodstravarnas tur.
Publicerades:onsdag 26 oktober 2016

Bilden: Muscle Hill Foto: Claes Kärrstrand

Då – berättade pappa – vände hästkonnässörerna på klacken och gick. De vände dem bokstavligen ryggen, eniga om att så skeva och exteriört undermåliga hästar ville man inte ens titta på. Travarna var verkligen på hästarnas bakgård.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess – och mycket blod i travarnas ådror. I början av 40-talet hade Bulwark just börjat sin fantastiska avelskarriär. Hans exteriör i jämförelse med en av vår tids bästa hästar – både på banan och i aveln – Muscle Hill, kan ge en bra bild av vad som förändrats.

Bulwark var absolut inget exteriört skräckexempel, han var nog en ganska typisk exponent för den tidens travare. På Bulwarks tid var den svenska aveln under uppbyggnad och mycket ”brokig”. I den första stamboken från 1938, som består av 431 ston, är 171 importerade från USA, många med bra härstamning. Bara 120 var svenskfödda och där fanns exempel på allt möjligt; ridhästar, fullblod, finska kallblod och ”okänd härstamning”– inte underligt om exteriören spretade åt olika håll!

Först skall sägas att aveln med travare egentligen aldrig spikat en önskvärd rastyp, ett exteriört avelsmål. Travaveln har i första hand låtit prestationsförmågan och funktionen styra utseendet. Troligen formades det engelska fullblodet på samma sätt. ”Handsome is who handsome does” och ”They run in all shapes” har fungerat som ledord i utvecklingen av fullblodet. Skulle vi ha sorterat bort utmärkta prestations­hästar i travaveln av exteriöra skäl, skulle vi inte stå där vi är idag.

I nutid har, i varje fall hos mig, en något oväntad – men mycket glädjande – insikt vuxit fram: Genom just det starka inflytandet från de bästa prestations­hästarna, har exteriören blivit alltmer vad vi kallar ”felfri/korrekt”! Hög prestation kräver en effektiv aktion, som i sin tur får hjälp av en funktionell exteriör. Dagens travare är dessutom som regel en mycket vacker häst av en typ som börjar likna fullblodets! Precis som Sören Nordin förutspådde för ganska länge sedan…

Går vi in på exteriöra detaljer hos våra jämförelseobjekt, kan i princip adjektivet ”kort” på Bulwark bytas mot ”lång” hos Muscle Hill: halsen, bogen (byt också stupande till liggande), manken, bröstet, överarmen, underarmen, kotorna, korset, knäleden/hasen och skanken. Den långa underarmen och skanken hos Muscle Hill ger automatiskt kortare skenor. Hans hasar och framknän är djupa/långa, Bulwarks är kortare, speciellt hasen och till hans korta kotor hör hovar med mycket höga trakter. Muscle Hills långa kotor påverkar hovvinkeln, och hovarna liknar därmed fullblodets med betydligt lägre trakter.

Under rasens utveckling har några ”matadorer” fått speciellt stort inflytande på exteriören.

De två jag särskilt vill lyfta fram är Star’s Pride (född 1947) och Valley Victory (1986). Star’s Pride och hans söner tillförde en ”korrekt grundstomme”, där han framförallt förbättrade inskeningarna markant. På 60- och 70-talet upplevde nog många att de knipta skenorna under framknä och has var ett riktigt gissel.

Star’s Pride gav också – trots sin litenhet – stor muskelvolym. Valley Victory förändrade rasen genom att mestadels förärva relativt långa, spänstiga kotor, vilket gav en extra dimension åt rörelsemönstret. Aktionen/spänsten utvecklades extremt mycket med honom och han präglade den varmblodiga travaren med sin egen fullblodsliknande exteriör.

Vi kan se att både Nordamerika och Sverige blodsmässigt går mot en alltmer homogen travhäst. Den ständigt ökande inavelsgraden pekar på det, och det påverkar det mesta: prestationsförmågan, aktionen, exteriören, med mera – en likformighet på gott eller ont?

Genetisk variation och bredd i avelsmaterialet har enligt genetikerna stor betydelse för uppkomsten av nya, ”oslagbara” kombinationer – de som kan lyfta både avel och sport. Är vi på väg att missa det? Den som lever får se. Eller rättare: våra barnbarn får se.

– Staffan Philipsson

Dela den här sidan
Fler artiklar