Avel på kort och lång sikt

Foto: TR Media

Till den långsiktiga aveln hör naturligtvis innehållet i och utfallet av officiella metoder för urval av avelshingstar. Deras betydelse beror på det faktum att avelshingsten kan få mer än hundra avkommor på ett år, stoet som bäst bara en. Jag har själv haft svårt att sätta in de olika modellerna i det långsiktiga avelsperspektivet. Det är först på senare tid – när jag på allvar förstått att varmblodstravarna ännu kan ha ett sekel kvar av mätbara avelsframsteg – som jag till exempel har kunnat se värden i de statliga hingstpremieringarna.

De verkade från 1914-1985, vilket måste sägas var en mycket viktig uppbyggnadsperiod för varmblodsrasen. Vissa hingstar kunde kasseras på grund av allvarliga exteriöra och/eller veterinära brister. Visst kan det vara svårt att inse att det som tillfälligt svider, kan bidra till långsiktig nytta?

Tänker också på hur många gånger man fått höra, och själv sett för den delen, hur svårt det är att få den högpresterande hingsten att lämna avkommor som är någorlunda i närheten av sin egen kapacitet, medan han klockrent nedärver sina egna exteriöra svagheter, veterinära anmärkningar eller brist på löpskalle… Ibland i förstorad grad, dessutom! Nu i efterhand vill jag tro att ytterst få av de kasserade hingstarna hade kunnat bli positiva bidragsgivare till vår avel.

När Avelsvärderingen infördes 1985 var det en revolution på alla plan – en total ”make-over”. Svensk Travsport tilldelades huvudmannaskapet för båda travarraserna och det utsågs kompetenta rasnämnder. Den verkliga omvälvningen var däremot innehållet i bedömningarna. Tidpunkten var perfekt, i värderingarna kunde färska resultat från flera olika forskningsområden användas. De viktigaste: Den ATG-stödda avelsforskningen kunde redovisa medelhöga arvbarhetstal för de viktigaste prestationsmåtten, vilket också lades som grund till BLUP-index. Ett stort upplagt projekt undersökte det vida begreppet ”lösa benbitar” (Björn Sandgren, med flera), vilket spred ljus över ett dittills ganska mörkt fält. Hur många uppfödare hade inte fram till dess fått sina unghästar nedvärderade eller ratade på grund av vissa röntgenfynd? Hingstar kasserades för avel av samma orsak.

I avelsanalyserna kunde man bland annat konstatera att hingstar med egen benbitsdiagnos inte behövde nedärva det i nämnvärd grad – och vice versa. Men viktigast av allt var när man jämförde tävlingsresultaten mellan grupperna (med och utan lösa benbitar). Då fanns det inga skillnader, möjligen var det en liten fördel för hästarna med röntgenfynd! Senare forskning har däremot visat skiftande resultat. Ett tredje forskningsprojekt som fått betydelse för Avelsvärderingen är Lars-Erik Magnussons arbete kring sambanden mellan exteriör, prestation och hållbarhet. Det har legat till grund för graderingen av exteriörens och veterinärbesiktningens betydelse i den totala värderingen.

När allting vävdes samman till praktisk verklighet, enades man om en poängvärdering, där hingstens prestationer kunde ge max 40 poäng, härstamningen max 30, veterinär- och exteriörbedömningarna maximalt 20 respektive tio poäng. Minimikraven för avelsgodkännande fastställdes. Exteriören skulle beskrivas, inte värderas i termer som ”bra”, ”dålig”, etcetera. Efter tio års användande av den modellen utvärderades resultaten, 198 godkända hingstar kunde då avkommebedömas. I den högst värderade gruppen fanns 32 hingstar, där utkristalliserades sju Elithingstar, 15 A-hingstar, sju AB-hingstar, två med B-lappen och en kasserad. I lägst värderade gruppen fanns 55 hingstar. Det blev som bäst en AB-hingst, sedan 14 B-hingstar och 40 kasserade (73 procent).

Efteråt kan man säga att principen med ”vid tratt” vid godkännandet inte lyckades sålla fram några riktiga avelsförbättrare. Strategin var mycket påverkad av ”Tiburfallet”, då en lågt värderad hingst gick hela vägen fram till Elithingst-titeln. Motvikten till att många hingstar godkändes, var att tidigt kunna avslöja och ta dåliga förärvare ur aveln, vilket också skedde. Den lägst värderade gruppen hade naturligtvis alla kunnat vara utan, den var inte till någon större glädje för varken uppfödare, tränare, häst- eller hingstägare. Och knappast viktig för landets långsiktiga avel heller.

– Staffan Philipsson