"Att slipa på detaljerna"

Foto: Mia Törnberg/TR Media

De som följer utvecklingen inom trav­sporten har under senaste 30-årsperioden kunnat notera ett helt fantastiskt avelsframsteg. I det ständigt pågående spelet mellan arv och miljö, har de ­värden som anger arvbarheten i de ­prestationsmått som tillsammans ­formar index, höjts avsevärt sedan de togs i bruk i början av 1980-talet (se ­tabellen).

Redan efter de allra första arvbarhetsundersökningarna gav genetisk expertis sitt omdöme: Med de prestationsmåtten som grund skulle vi nå framgång i olika urvalssituationer. Vid formandet av avels­värderingen för avelshingstar graderades därför bedömningsmomenten efter just arvbarhets­talen. Utfallet blev lyckosamt, veten­skapen bakom resultaten fick en fjäder i hatten.

Trettio år senare har arvbarhetstalen höjts markant, med tidens gång har ­arvets betydelse stärkts på ”miljöns” ­bekostnad. Under den tidsperioden är det också tydligt att varmblodsrasen ­blivit mycket homogenare. Hästarna blir mer och mer lika varandra; blodsmässigt, exteriört, mentalt, i sin aktion och prestationsförmåga. Högre arv­barheter och stigande inavelsgrad – vi skuggar ju den ständigt ökande in­avelsgraden i USA – innebär som regel minskad variation i rasens egenskaper.

Men en nyligen gjord studie visar att Sverige som avelsland faktiskt har ­lyckats med konststycket att förena ­högre arvbarhet och inavelsgrad med bibehållen genetisk variation! ­Säkert en effekt av att vi korsat in bästa möjliga franskt blod i vår population. En balansakt vi alltså klarat bättre än amerikansk avel, där minskad variation och hög inavels­grad ­riskerar att bli ett problem på sikt, om det inte redan är det.

I dagens högklassiga och alltmer homogena avel har uppfödarna i gemen insett vikten av att optimera sina möjligheter för att kunna konkurrera. Var och en försöker helt ­enkelt använda så högkvalitativt avelsmaterial man bara kan. Om nu de allra flesta har den inriktningen, kan jag tycka att det numera inte är i själva avelsarbetet de verkligt stora skillnaderna finns. Kanske är det dags att granska och finslipa ”miljöfaktorerna”? Kanske är det större skillnader i uppfödningen än i avelsarbetet, uppfödare emellan? Jag tror faktiskt det finns konkurrensfördelar att vinna i ett genomtänkt ­koncept för själva uppfödningen! Ibland handlar det bara om detaljer, men viktiga sådana, för att få hjulen att kugga i varandra.

Till ”detaljerna” som kan ha ­avgörande betydelse hör kanske ökad tillsyn, så jag i tid upptäcker fölet som verkar hängigt och ­luktar rotavirus under svansen eller unghästen som inte ätit som ­vanligt. Eller lägger märke till tidiga koliksymptom, eller kollar stoet med en mystisk flytning en extra gång. Och hur många uppfödare har inte förbannat sig själva för att man inte lagade det där staketet med en gång? Troligen handlar det mesta om att verkligen göra det man redan vet eller kan. Låta analysera grovfodret till exempel, eller följa avmaskningsprogrammet noga, med rätt maskmedel vid rätt tidpunkt. Att låta hästarna vara just hästar med alla de grundläggande behov som ligger inbyggt hos dem sedan tusentals år. Att göra det mesta i rätt tid, innan det är för sent. Min egen känsla när något gått snett är dubbelt negativ – att det hände och att det kanske skedde i onödan. Jag är övertygad om att noggrannhet, kunnande och uthållighet belönas i resultatlistorna!

Vid fjolårets avelsseminarium ”How to Breed a Champion” träffade jag den framgångsrike och sympatiske danske uppfödaren Thomas Lind-Holm (Tumble Dust, m.fl.). Han berättade att han infört en enkel, men i mitt tycke genialisk strategi: ”Jag har bestämt mig för att varje dag göra minst en förbättring i stuterimiljön”.

Tänk själva, 365 förbättrande åtgärder för hästarnas skull på ett år, han har verkligen slipat på detaljerna! Jag skulle tro att han ­därmed har kunnat förhindra ett antal oförutsedda händelser i förväg. Någon som inte tror att en sådan strategi verk­ligen gör skillnad?

– Staffan Philipsson