"Allt ligger i betraktarens öga"

I kontakter med olika tränare och hästägare har jag ofta mött inställningen att man gärna köper unghäst från blodslinjer och uppfödare man lyckats med tidigare – ett ganska logiskt och vettigt förhållningssätt, tycker jag. Där egenskaper och kemi passat förut, borde chansen finnas att lyckas igen? Jag har också märkt att ett liknande synsätt finns när det gäller hästens exteriör.
Publicerades måndag 25 september 2017

Moni Maker med sina långa karaktäristiska öron


Om bästa hästen i stallet till exempel har vinklade hasar, har man troligen inget emot – eller kan rentav föredra – att ett nytillskott har liknande utseende. Och den synen kan gälla i princip alla delarna i hästens exteriör. Alla har personliga erfarenheter och helt egna referensramar, det är inget märkvärdigt med det. Var och en blir salig på sin tro. Kanske är det just det som skapar mångfald och en tro på att just jag skall lyckas?

Ibland kan detta ta sig speciella uttryck. När Moni Maker erövrade travvärlden skrevs det en hel del om hennes långa öron. Ungefär samtidigt dominerade Ina Scot, även hon med långa öron, liksom hos flera av Bonefishs bästa döttrar. Då spreds som en löpeld budskapet att om man siktade mot ett riktigt bra sto, då ska hon ha långa öron! Hingstarna stod utanför den diskussionen. Och när en framgångsrik tränare i norr fick fram en topphäst med extremt smal bringa, började många leta unghästar med det utseendet, och ju trängre i bringan, desto bättre!

Den enastående stoförärvaren Bonefish (även morfar till Moni Maker) hade verkligen långa öron, vilket ofta gick i arv till hans avkommor, bra som dåliga. Många toppston efter honom hade alltså långa öron, men att de blev så bra berodde säkert på andra, mycket mer uppenbara orsaker. Men vi vill gärna ha ”enkla lösningar”, våra beslut blir ju med ens avsevärt enklare då… Vi kan stöta på detta fenomen i en mängd varianter: En häst anses bli bra – eller dålig – om den har tunn svans (eller tjock!), flera virvlar i pannan, fyra vita fötter, och så vidare.

Jag tror att travarens exteriör, genom de urval som görs i aveln, formas på ungefär samma sätt som de olika arterna i naturen skapats efter de krav som ställs på funktion och överlevnad. De bäst anpassade hästarna – de som har de bästa tävlings-egenskaperna – präglar sakta men säkert utseendet i en viss riktning. Med över 50 års perspektiv på travarens exteriör kan jag tycka att dåtidens ”normalexteriör” definitivt inte är den normala idag. Dagens medelhäst skulle troligen  betraktats som ett praktexemplar då. På samma sätt tror jag inte att medelhästen om ytterligare 50 år kommer att se ut som den gör nu, även om förändringstakten kommer att bli långsammare.


Moni Maker

När nu travarens exteriör förskjuts i en viss riktning – finns det då, objektivt sett, några avvikelser från ”det normala” att se upp med? I den vetenskapliga undersökningen angående samband mellan exteriör, hållbarhet och prestation, som genomfördes i början av 1980-talet, hade flera varianter negativ inverkan på kroppen i form av skador, gallor med mera. Det handlade om brutna tå- och benaxlar (som knätrånghet), knipta skenor, bland annat. 20 år senare tycks de avvikelserna ha minskat (Hingst-Info nr.3/2001), och efter ytterligare 15 år tycker åtminstone jag att den minskningen fortsätter. Exteriörprotokollen vid avelsvärderingarna tyder på det. ST:s stora kartläggning av auktionsettåringarnas exteriör (som snart är klar) kommer att förtydliga den bilden. 

 De mest dominanta och flitigast använda hingstarna har alltså påverkat hela populationens exteriör i en speciell riktning, vilket uppfattas mycket positivt av de flesta. Tydligaste exemplet för mig är den betydelse Star’s Pride och hans hingstlinje fått när det gäller travarrasens inskeningar. Knipta skenor var ett riktigt gissel för 50 år sedan. Han förärvde med stor säkerhet starka övergångar från framknä och has till skenorna, och det totala inflytandet från hans blod förbättrade rasens benställningar markant.

För att återknyta till ingressen: Jag ser många likheter mellan vårt sätt att uppleva och bedöma hästens exteriör med hur vi ser på konst. Där hör vi då och då uttrycket att ”allt ligger i betraktarens  öga”. Vi upplever och tolkar samma konstverk på mycket olika vis, beroende på vitt skilda erfarenheter, intresse, ”feeling”, kunskaper och referensramar. Ungefär så ser vi nog på hästens exteriör också – och det är helt i sin ordning. Kanske är det just det som bidrar till travets speciella charm?

– Staffan Philipsson


Fler artiklar
Staffan Philipsson

Avel på svenska

För en tid sedan kunde man läsa en mycket intressant intervju med den amerikanske …

Staffan Philipsson

Alf har något viktigt att berätta

”Uppstår det fortfarande nya Golden Cross, eller är den tiden förbi i travaveln? Kan vi kalla …

Staffan Philipsson

Vårt behov av enkla lösningar

Redan före skolåldern fick jag hänga med pappa till alla hästpremieringar i länet, där han var …

Staffan Philipsson

När bitarna faller på plats

”Det här med avel blir man aldrig riktigt klok på”!​ ​Jag vet inte hur många gånger jag hört …