"Alla har rätt att må bra"
Foto: Petri Johansson/TR Media
Att vi människor fungerar bättre både privat och i arbetslivet när vi mår bra, är väl idag närmast en självklarhet. Vi vet också mycket om sambanden mellan djurhälsa/trivsel och de produktionsmått vi kan läsa av på de animalieproducerande djurslagen.
När man fastställde avelsmålen för den röda SRB-rasen för över 30 år sedan, valde man att väga in hälsoegenskaper som viktiga delmål i det totala avelsmålet, vilket gav en något långsammare utveckling av mjölkproduktionen. För den svart-vita rasen valdes en annan väg, man prioriterade ganska ensidigt hög produktion – men stötte snart på stora problem med både hållbarhet och hälsa. Man fick ta flera steg tillbaka och tänka om.
Idag är SRB en mycket högt ansedd ras över stora delar av världen, just för sin förmåga att kunna kombinera hög mjölkproduktion med bra hållbarhet och god hälsa.
Jag är ganska säker på att det fungerar på ett liknande sätt för våra travhästar. Om vi fäster stor vikt vid att hästarna skall vara friska och må väl, tror säkert de flesta av oss att de presterar bättre. För att inte tala om hur mycket trevligare och roligare det är att vara både människa och häst under sådana betingelser, vilket väl är det allra viktigaste? Alla kan inte vara bäst på allting, men var och en kan göra sitt bästa i varje moment, det brukar räcka långt!
Om nu den välmående hästen generellt sett presterar bättre, borde vi se det som en bonus. Vår grundläggande humanistiska inställning måste vara att matlappsjägaren har rätt till samma hästvälfärd som världsstjärnan.
Som avelsmänniska/-uppfödare har jag hela tiden känt – och allt starkare med åren – att när man tar på sig ansvaret för en häst, förbinder man sig också att göra allt så bra som möjligt för den hästen, ett slags osynligt avtal oss emellan. Det gäller inte bara den skötsel och miljö hästen får, för ett avelssto handlar det också om att försöka ge henne och hennes avkommor bästa möjligheter via genomtänkta hingstval och optimal uppfödning, med allt vad det innebär.
Det känns självklart mycket bättre än att vara utlämnad åt tillfälligheter, slump och tur/otur.
När vi diskuterar hästarnas välfärd är det en faktor det sällan pratas om – eller bara tas för given. En grundläggande förutsättning för hästarnas välfärd är, tycker jag, att hästarna i sina anlag och i sin uppfödning skall ges rätt förutsättningar att klara de höga prestationskrav de kommer att möta!
Med det sagt, är det också viktigt att säga att alla hästar naturligtvis inte har medfödd genetisk kapacitet att bli stjärnor, det ser om inte annat den allestädes närvarande normalfördelningskurvan till…
Men om alla gör sitt bästa skjuter vi den där kurvan framåt, vilket bland annat visar att medelhästen blir en hästlängd snabbare varje år. Men också ett indirekt mått på hästvälfärd!
I ”Travsportens strategiska mål”, vilket ingår i det visions- och målarbete som samlas under rubriken Pegasus 2020, är det ytterst glädjande att begreppet Hästvälfärd nu fogas till huvudområdena Bas, Bredd och Elit. Och precis som för de andra delmålen i dokumentet, kommer uppställda mål att registreras med mätetal, som talar om hur vi lyckas leva upp till definitionen av god hästvälfärd. Bra!
Att mäta, analysera/utvärdera och, när det behövs, starta förändringsarbeten, är vi vana vid i aveln. Jag vill påstå att framgångarna med både indexsystemet och avelsvärderingen för hingstar bygger på just det. Jag tror också att dessa viktiga verktyg i landets gemensamma avelsarbete har bidragit till att den varmblodiga aveln, enligt en nyligen redovisad vetenskaplig studie, visat sig ha uppnått hästvärldens hittills största avelsframsteg.
Det skall vi vara stolta över! Vi kan också vara stolta över att svenska uppfödare i stort har den tradition och kunskap som behövs för att avla fram och föda upp sunda, talangfulla och harmoniska hästar.
Hästar som i bästa fall kan bli världsstjärnor och absoluta världsrekordhållare som Victory Tilly *1.08,9a, Giant Diablo *1.08,5a och Sebastian K. *1.07,7a!
– Staffan Philipsson
