Avelsnördigt
Krönikor
Här kan du läsa krönikor av Staffan Philipsson. Staffan har en enorm kunskap inom avel och förutom krönikor och artiklar även skrivit flera böcker i ämnet. Han har även tilldelats ASVT:s Guldnål och på ett mindre antal fölston har han fött upp flertalet miljonärer med tiofaldige miljonären Sanity som toppnummer.
Den negativa bilden
Kommer du ihåg fotograferandets konst för inte alltför länge sedan? Hur vi i mörkrummet med utgångspunkt från en negativ bild försökte framkalla en så bra positiv bild som möjligt? Och ju bättre vi hanterade den negativa bilden, desto större var chansen att den positiva bilden blev bra.
Avel på svenska
För en tid sedan kunde man läsa en mycket intressant intervju med den amerikanske championtränaren Ron Gurfein under huvudrubriken ”Ask the Guru” på travsajten harnessracingupdate.com. En särskilt intressant fråga från läsarna handlade om varför travarna fortfarande blir allt snabbare och ständigt slår nya rekord, samtidigt som fullbloden står kvar på samma nivå som för 50 år sedan? Den frågan är synnerligen relevant även i Sverige!
Alf har något viktigt att berätta
”Uppstår det fortfarande nya Golden Cross, eller är den tiden förbi i travaveln? Kan vi kalla korsningar franskt-amerikanskt för ’Golden Cross’? Varför pratar uppfödarna så sällan om gyllene korsningar numera?”.
Vårt behov av enkla lösningar
Redan före skolåldern fick jag hänga med pappa till alla hästpremieringar i länet, där han var husdjurskonsulent. I åtta år fick min bror och jag följa bedömningar och kritik av cirka 500 hästar årligen. Våra läromästare var ”hästkarlar” av den gamla sorten, exceptionellt erfarna och duktiga på just hästens exteriör. Sedan dess har det varit något av ett favoritämne för mig.
När bitarna faller på plats
”Det här med avel blir man aldrig riktigt klok på”! Jag vet inte hur många gånger jag hört uppfödare utrycka sig ungefär så. Och det är verkligen inte lätt att alltid begripa varför det blir som det blir. Uppfödaren ser till exempel ofta att helsyskon kan bli hur olika som helst – men också att de kan bli mycket lika varandra i både utseende och prestationsförmåga.
"Allt ligger i betraktarens öga"
I kontakter med olika tränare och hästägare har jag ofta mött inställningen att man gärna köper unghäst från blodslinjer och uppfödare man lyckats med tidigare – ett ganska logiskt och vettigt förhållningssätt, tycker jag. Där egenskaper och kemi passat förut, borde chansen finnas att lyckas igen? Jag har också märkt att ett liknande synsätt finns när det gäller hästens exteriör.
"Ofta tittar jag på Polly"
Kommer du ihåg hur det började – hur du fastnade för hästar som ett dominerande intresse eller rent av en livslång passion? Jag minns hur det började för mig, och vill jag återkalla den alldeles speciella känslan räcker det för mig att titta på Polly.
Avel på kort och lång sikt
Man skulle lite lättvindigt kunna säga att avel är en långsiktig verksamhet som bygger på en oerhört stor mängd kortsiktiga beslut. Tillsammans formar alla de beslut som gäller för dagen – alla de föl vi varje år fäster förhoppningar till – den framtid och långsiktighet vi vill att vår avel ska kunna garantera.
"Var tid har sin sak"
Under min tid som aktiv uppfödare i travet har det funnits tre olika system för godkännande av avelshingstar.
"Alla har rätt att må bra"
Hästvälfärd. Hur ofta hörde vi det ordet före millenniumskiftet? Inte särskilt ofta, vad jag kan minnas. Det är annorlunda nu, idag finns begreppet hästvälfärd med i olika sammanhang på ett naturligt sätt. Och det bästa av allt: Det är inget politiskt slagord vi använder oss av för att rättfärdiga vår sport och avel, ingen plakatfras utan verklig innebörd.
"Att slipa på detaljerna"
Vi hör det då och då när hockey- eller fotbollslaget kommit in i seriespelet och alla förberedelser i form av konditions- och styrketräning, taktikgenomgångar och inövandet av spelsystem är över: ”Nu kan vi bara slipa på detaljerna”. Detaljer uppgraderas till det för stunden allra viktigaste.
”Pyramiden blev ett torn”
När travsporten växte sig som starkast på 70- och 80-talet växte det också fram en bild i form av en pyramid av oss som deltog. Ju bredare bas, desto högre topp. Och det bästa av allt: vi hade för det mesta känslan av att vi var delaktiga i att det blev en topp – oavsett var i pyramiden vi befann oss.